”Jag vill inte bli för stark, det är inte snyggt”

Jag föddes som en liten, liten, bebis. För tidigt född och liksom. Mini. Sedan har jag jobbat vidare på det spåret. Smal, spenslig och kort. Kan inte ens räkna hur många gånger jag hört Ååååh, du är så liiiten. Inte hur många gånger jag blivit upplyft och runtkastad som en vante heller, för den delen. Jag var inte stark. Spring  i benen, pigg, smidig, uthållig. Visst. Men jag  vann aldrig en armbrytning, brottade aldrig ner någon.

Det värsta är nästan att jag var lite glad över det där. Nöjd över att vara smal, benig och byggd på typ enbart nudlar och gurka. Det var så min värld såg ut när jag var 15. Smal var bra.

Men så hände någonting en gång när jag tränade med Bella. Jag valde en väldigt lätt vikt, sådär som man gör när man är nybörjare och känner sig svag. Hon skrattade åt mig och sa: ”Kom igen, du kan bättre! Du är starkare än så! Skärpning!”. Under hela passet peppade hon mig och jag gick där i från och tänkte att vadå? Är jag lite stark?

Jag fortsatte gymma. Fortsatte spänna musklerna för Krister några gånger per dag. Lämnade nudlar bakom mig. Blev hungrigare och ville bli stark. Blev tyngre och större. Efter några månader såg Krister lite förvånad ut (okej, mest bara inte blasé) när jag spände mig. Jäklar! Snygga muskler! Och jag blev stolt. Vadå, jag? Det började bli lättare att lyfta matkassen, lättare att stå emot när någon knuffade till mig om det var trångt på stan. Det gjorde inte så himla ont hela tiden. Att ramla, bli knuffad, slå sig och så. Det kändes stabilare, tryggare. Jag kände att jag kunde. Nästan.

Jag är med i en tjejgrupp i MMA. Vi var fyra tjejer från början. Alla på ungefär samma nivå. Nybörjare. Men jag hörde mig själv tjata, tjata och tjata: Jag kan inte det här, jag är så svag, ni är så starka och jag har ingen chans. Blev trött på mig själv. Ville inte höra mitt tjat mer. Och jag började inse. Jag är inte så svag. Till och med ganska stark. Jag lyckades ju brotta ner de andra om jag bara försökte. Om jag slutade ge upp innan jag ens börjat.

Det här kom verkligen som en aha-upplevelse. På riktigt. Att jag inte ens försökte för att jag kände mig svag. Att jag tjatade om att jag var svag. Tjatet berodde såklart delvis på att jag alltid hade varit ganska svag. En självbild som hängde kvar fortfarande. Men det handlade också om att göra sig dålig för att andra inte skulle bli obekväma. Typ som att jag ofta snällförlorar i kortspel om jag råkat vinna förra omgången. Så motståndaren inte ska bli ledsen.  Och så kan jag inte hålla på. Jag är svagast! Oroa er inte!”. Alltså suck. På så många plan.

Och sådär som jag kände när jag var 15. Så känner många fortfarande. Jag vill inte bli för stark, det är inte snyggt. Du har hört det förr va? Jag med. Och alla får tycka som de vill. Det ska jag inte säga någonting om. Men på riktigt. Känslan i kroppen med lite mer kött på benen. Den är skön. Jag lovar!

Mikaela Nordin”Jag vill inte bli för stark, det är inte snyggt”