Från livrädd till lyckorus

Jag sträcker ut handen genom det öppna fönstret och kisar mot solen. Vinden mot handen är varm, på radion är det flamenco. Jag pratar stapplande med taxichauffören på spanska och försöker förstå vad han svarar. Mitt i allt svämmar ett lyckorus över mig med full kraft, jag tittar ut över havet och ler.

Bara ett par timmar tidigare och lyckoruset känns väldigt långt bort. Resväskan är nästan större än mig, väger långt över 20 kilo. Jag har ont i magen, är darrig och nervös. Det är mörkt och kallt. Januari, tidig morgon. Landvetter.
— Vi ses om sex månader, säger jag med ett stelt leende till pappa.

På flyget hittar jag inte flygbiljetten, jag hade den ju alldeles nyss. Jag stoppar upp hela gången, skapar kö. Jag slår huvudet i luckan till bagageutrymmet när jag försöker stänga den, sätter mig snabbt på min plats och spänner fast säkerhetsbältet. Ingen familj, inga vänner. 18 år och på väg mot ett nytt land, ett nytt språk.

Jag stannade inte i Spanien i sex månader. Jag stannade ett år. Lära sig språket gick snabbt, bygga upp ett liv gick snabbt. Det löste sig, jag fixade det, det var det bästa jag gjort.

Sedan flyttade jag till Irland. Jag lämnade sandalerna, solen och servitrisjobbet, satte på mig mig kostym och gick till kontoret. Möttes av ”How’s ya lungs?” och ”That’s grand”. Vad menar de, vem ska jag äta lunch med, hur ska jag göra? Men jag jobbade på. Efter drygt ett år föll allt sig naturligt och att bygga upp ett liv gick ju ganska snabbt. Det löste sig, jag fixade det, det var det bästa jag gjort.

Första dagen på journalistprogrammet var jag livrädd. Tänk om alla andra är mycket bättre, snabbare, hårdare än mig? När jag började jobba som journalist var jag livrädd. Tänk om ingen vill ha mig, tänk om jag inte håller måttet? Det löste sig, jag fixade det, det var det bästa jag gjort.

”Du är en överlevare. Du är rädd men kör fullt ös utan att hindras. Riktig power!” 

För det mesta är jag livrädd men om det är något livet har lärt mig så är det att vara modig. Det är därför jag ger inte upp. Det är allt eller inget och jag ska fan klara det. Precis som på Landvetter kastar jag mig ut i någonting stort och väldigt nytt. Visst, ibland är jag livrädd. Men livrädd hindrar mig inte. Det är antagligen det bästa jag gjort.

Läs mer om mig

Anlita mig

Foto: Jessica Segerberg

Mikaela NordinFrån livrädd till lyckorus