MMA-gala och konsten att slåss utan ilska

– Du ska hänga med på Superior Challenge, sa chefen.
– Okej då, sa jag.
Jag älskar att brottas och boxas. Det är endorifinigt och roligt, jag går alltid därifrån med världens största leende. Nu ska jag få se det på riktigt. Live. Nära.

Södertälje. Superior Challenge 11. Jag sitter precis vid ringen. Ringside heter det. Bakom mig är läktarna fyllda av alla möjliga sorters människor. De ser olika ut men har en sak gemensamt. De kan MMA. Själv har jag ingen superkoll precis. Det är första gången på MMA-gala för mig.

Musiken dunkar, lampor blinkar och den första tävlande gör entré. Börjar gå mot ringen till egenutvald musik. Tydligen väljer alla tävlande ur tre genrer: hiphop, kyrklig musik och death metal. Zoomar ut en stund och tänker. Undrar vad jag hade valt? TNT I´m dynamite känns lagom. Eller. Jag tycker någon kunde vara lite nytänkande och slå på dansband, eller 50-talsdänga.

Allt runt om är mörkt. Bara ringen är upplyst. Publiken är tyst. Ibland ropar någon ”Kom igen!” eller ”Ingen panik”. När de tävlande kommer fram till buren, innan de går upp, tar de av sig kläderna och står och skuttar och dansar på stället. En person har svarta plasthandskar på sig och kletar vaselin (?) i ansiktet och på öronen. Ser lite mysigt och ompysslande ut.

De kliver upp i ringen, möts på mitten. Stirrar på varandra. Domaren står mellan dem och ropar: ”touch gloves and get redy for war”. Tänker att det låter rätt  fjantigt. Men låt gå, det blir en bra show. De går tillbaka till sin sida i ringen, för att sedan mötas på mitten igen. Med en ”high five”. Sedan är matchen igång. Vissa är aktiva och ”gå på”-iga, andra är passiva och lugna. Vissa är extra skuttiga, dansanta liksom. Det går ganska snabbt från att båda verkar ha ungefär samma energinivå till att den ena är halvt utslagen. Som att all ork bara rinner av.

– MMA, de tomma blickarnas sport, har MMA-mackan kläckt ur sig. Han har en poäng.
De som tävlar är verkligen inne i sitt eget huvud. Koncentrerande. Blicken är tom. Vissa ser trötta ut, vissa ledsna, många ser förvånade ut och vissa blickar är verkligen bara helt tomma. Men ingen ser arg ut.

Första ronden är slut. Ett gäng rusar upp i ringen. Fläktar med en handduk, masserar, pysslar om, ger tips och många av dem skriker ganska hetsigt i ansiktet på den stackars tävlande. De kyler ner, undersöker, tvättar, tejpar. Och så ställer de upp en spann framför den tävlande. Varför är den där? Ett annat gäng moppar golvet. Torkar bort blod och svett.

Efter andra ronden är matchen slut. Om ingen tap:at innan dess. Ringen fylls med folk igen.  Vinnaren bärs ofta runt på. Ibland är utmattad men lättad, ibland är det extas i ögonen. En del vinnare skriker rakt ut. Förloraren stöttas och pysslas om. De två tävlande skakar hand, pussas och kramas. Från fiender till vänner. Bara sådär.
– De mest brutala matcherna är också de mest kärleksfulla efteråt, viskar fotografen Jessica Segerberg som sitter precis bredvid.

Sista matchen. Joachim Hansen och Diego Nunes. Jag uppfattar inte exakt vad som händer men plötsligt faller Joachim Hansen mot marken med en duns. Han är knockad och blodig. Diego Nunes vänder sig om, tar ett steg framåt och svimmar. Knäskadad. Det ser ut som en skräckfilm, ungefär. Jag sitter med uppspärrade ögon några meter bort. Chockad. Succéchockad.

Foto: Jessica Segerberg

Mikaela NordinMMA-gala och konsten att slåss utan ilska