Och så var det det här med skammen

Jag sitter i soffan och tittar på långtråkig tv. I mysbyxor. Sådär som man gärna gör gråa söndagar i november. Får ett sms.
”Godmorgon. Du, igår kväll satt jag och tänkte. Och kände. Asså, det kan vara så att jag är gravid. Jag är rejält försenad iaf”.
Klump i magen. Börjar skriva ett svar. Raderar. Skriver om igen.
”Oj, shit! Ja det är ju ett tag sen du skulle haft mens nu. Fan, det suger ju”.
Tystnad. Tittar på telefonen och väntar på ett svar. Det kommer inte. Åh, nä, vad tafatt och dåligt jag skrev.
”Om du vill att jag ska vara med när du gör testet så är jag gärna det. Den där stunden när man sitter och stirrar på stickan är ju hemsk”.

Måndag. Det är mörkt ute. Tyst. Nu sitter vi mittemot varandra i en soffa. Det ringer i hennes telefon. En nära vän.
– Hej! Ah, det är bra! Men du, jag ska fixa en grej nu, vi hörs!
Hon lägger på.
– Hon började med att fråga hur jag mår, så jag borde kanske ha berättat. Ett naturligt svar hade varit ”jag är gravid!”, säger hon och skrattar.

Hon tar upp graviditetstestet, öppnar förpackningen och tittar på den. Sedan tittar hon på mig. Storögt.
– Shit, vad skulle hända om jag behöll det?
Behålla det ska hon inte göra. Hon ska göra abort. Det har aldrig varit tal om annat. Det var det inte senast hon gjorde abort heller.
– Jag var helt säker och tvekade aldrig. Många i min omgivning pratade med mig som att jag borde må dåligt och ha ångest. Till slut förväntade jag mig att den där stora sorgen skulle komma. Snart. Men den kom aldrig.
Nu är kroppen förändrad igen. Hon känner igen känslan.
– Brösten är större. Det är som en djurisk grej, kroppen är på väg åt ett håll och hjärnan vill någonting helt annat. Så himla konstig känsla.
Jag tycker inte synd om henne på grund av den där sorgen hon borde känna. Men sjukhus. Smärta. Hela processen känns tung.

Och så var det det här med skammen.
– Senast hatade jag kaffe och mådde illa på morgonen. Det var som en personlighetsförändring. Jag kände inte igen mig själv riktigt. Ibland när jag pratar med andra som är gravida så vill jag berätta om hur det var för mig. När jag var gravid. Men det gör jag inte, säger hon.
Hon gömde graviditetstestet noga, noga, i väskan fram tills alldeles nyss. Hon berättade inte för sin kompis om graviditeten i telefon. Nu sitter vi instängda i ett litet rum, så ingen ska höra vad vi säger.
– Jag skäms. Jag skäms inför dig också. Över att jag har gjort abort förut och nu ska jag göra det igen.
Du har ingenting att skämmas för.
– Nej, men jag tror abort är en stor grej för andra. En känslig grej. Jag får den känslan i mötet med andra, på internet, på mödravårdscentralen. Jag känner att abort inte är okej, inte accepterat.

Hon ser irriterad ut och ruskar på huvudet.
– Jag ska inte behöva skämmas över mina egna val, faktiskt, säger hon.
Hon reser sig upp och går iväg med stickan. Nu ska vi få veta.
– Fan alltså, muttrar hon för sig själv när hon går ut.

Mikaela NordinOch så var det det här med skammen