Vi måste sluta exkludera!

”Det finns de som tar illa upp. De känner sig tydligen exkluderade” skrev Claes Åkesson i senaste Runners world. Rubriken är ”Löpning är sååååå grabbigt!”. Claes, vi kommer från olika tider du och jag. Kul, tänker du. Jag tänker: ”Inte IGEN!”. För jag har hört det där förr. Så många gånger. Bit ihop, var hård, spring tills du spyr, ha lite stake!

”Nu kanske inte kritikerna vill nå resultat överhuvudtaget. Det är ju fullt möjligt, eller till och med högst troligt”, står det. Claes Åkesson har gjort en tankevurpa. Han blandar ihop hård stil och grabbig jargong med vilja att vinna och nå resultat. Det är fel.

Som redaktör på Jogg kommer jag i kontakt med alla olika sorters löpare. Se på Eva Fridman. Hon är stark, hon är cool, hon kör till hundra procent och hon vill vinna. Hon lyckas ofta. Men har hon hård stil? Stänger hon ute? Nej. Hon stöttar, hjälper och uppmuntrar. Se på Micke Ekvall. En högpresterande löpare som är ödmjuk, jäkligt trevlig och varm. Micke och Eva är bara två bevis av tusentals på att Claes Åkesson har fel.

En person kan vara allvarlig. Det betyder ungefär sammanbiten, behärskad och sträng. Eller seriös. Alltså ta någonting seriöst men samtidigt skratta, flamsa, snacka och vara trevlig hur mycket som helst. Ser du skillnaden, där? Snälla. Sluta blanda ihop. Att vara grabbig och tuff behöver inte innebära mer seriositet.

Jag ser den grabbiga jargongen som ett stort problem. Inte bara för oss som lätt blir misstolkade av personer som tror att o-allvarlig är oseriös. Utan även för att det skadar sporten. När vi utesluter förstör vi för oss själva. Vi skapar hård stämning. Vi puttar bort. När vi borde välkomna och omfamna, bli ännu fler.

Se bara på Zlatandokumentären. Sverige höll på att gå miste om en stor stjärna på grund av invanda mönster och 1.0-syn på idrott. Löpare kommer i olika former. Vi vill inte missa talanger bara för att alla ska vara stöpta i exakt samma form.

För mig är den grabbiga jargongen inom löpningen uttjatad och tråkig. Nu har vi gått i samma banor sedan typ 1986. Men idrotten har förändrats. Måste vi fortsätta ta i från tårna, bränna ut oss totalt, skrika ut alla svordomar som finns i ren och skär smärta, för att få respekt? För att få räknas som riktiga löpare.

Nu tycker jag vi tar ett kliv in i framtiden. Vi tränar inte längre enbart för prestationen, utan för oss själva. Vi tränar olika, vi är olika. Låt löpning vara en idrott som utförs på olika vis. Och låt alla vis vara lika mycket värda.

Mikaela NordinVi måste sluta exkludera!