Vinnarskalle ON/OFF

Yoie Bohlin. Vinnarskalle, empati och karma i en röra. Första intrycket är hårt, tufft och starkt. Hon springer tills hon vinner, hon klättrar högst. Hon säger att hon är bäst.

Varför ska jag gå runt och vara osäker, verka osäker, när jag vet att jag vinner? sa hon när vi körde på slingriga vägar i skogen. Hon lutade bak sätet och tittade ut.

Yoie vågar bestämma sig för att vinna. Vågar säga att hon ska vinna. Att hon är bäst. Det gör att pressen slår i taket men hon står på sig. Satsar allt på ett kort och kör.

Både jag och Yoie kan lägga oss, förlora, för att vi får dåligt samvete annars.  Inte kan väl jag som knappt har förberett mig komma här och vinna över dig som ju har tränat hur mycket som helst. Jag trodde Yoie gjorde vad som helst för vinsten.

När hon vill vinna. Då vinner hon. Då ger hon sig fan på det. Och det där känner jag igen. Det är inte kul att vinna över någon som är svagare. Men att slå någon som är likvärdig – det är kul. Och känns viktigt.

Vi snackar ofta om vinnarskallen. Om att vi har, eller inte har, den. Men vi är inte alltid glada, sociala, blyga eller arga. Vi är såklart inte alltid vinnarskallar heller.

Vi har vinnarskalle. Som går att knäppa av och på. När man är säker på hur bra man kan prestera så är det mycket enklare att sänka sig, säger hon. Om jag ser att någon kämpar mer, behöver vinsten mer. Och jag samtidigt känner mig trygg i att jag kan. Såklart jag kan ge bort vinsen, om det behövs. Det är egentligen ganska mänskligt. Faktiskt jättelogiskt när jag tänker på det.

Men en tävling är en tävling och i den ska man tävla. Inte lägga sig. Visst? Vi lägger oss. Men lägger de sig för oss? Det här med karma. Det är sjukt lurigt. Tur att vi har varandra. Att det finns fler som oss.

Foto: Jessica Segerberg

Mikaela NordinVinnarskalle ON/OFF